Sökandet efter en arkitektroll i medborgarnas tjänst (2013)

691517ee4cbb4209995959af2c9e499a

Texten var del av antologin “Medborgardialog – demokrati eller dekoration, Tolv röster om dialogens problem och potential i samhällsplanering.

Utgiven av Arkus 2014.

Redaktörer: Teresa Lindholm, Sandra Oliveira e Costa och Sofia Wiberg

 

 

Tidigt i min utbildning till arkitekt sökte jag efter förebilder inom den svenska arkitekturen som visar hur yrkesrollen kan kombineras med ett socialt engagemang. Till min förvåning fann jag bara några få exempel. Medan samhällsengagerad arkitektur eller ’community architecture’ är en etablerad genre i exempelvis Storbritannien och USA, ses de svenska exemplen ofta som ”alternativa” och något som faller utanför den ’riktiga’ arkitekturpraktiken. Som student kom min blick därför ganska snabbt att vändas bortom Sveriges gränser. Grupper som Center for Urban Pedagogy i New York och Muf art/architecture i London blev två stora inspirationskällor. Inte bara för att de visade på en arkitektroll som tilltalade mig, utan också för att de öppnade mina ögon för ett nytt verkningsfält. Inom community architecture står medborgarna, boendet och själva människan i fokus. Utgångspunkten är inte en byggnad – istället diskuteras människors sociala behov och hur arkitekter och planerare kan möta dessa behov, och därigenom också stärka det civila samhället. Det blev startpunkten för mitt sökande efter en egen arkitektroll, där jag kan verka för och med medborgarna i stadsplaneringsfrågor.

 

Mitt examensarbete på Arkitekturskolan i Stockholm kretsade kring ett utforskande av hur medborgarnas inflytande har utvecklats historiskt inom stadsplaneringen och vilken roll arkitektkåren har spelat i denna utveckling.  Jag ville hitta vägar för att arbeta tillsammans med medborgarna, för att därigenom förstå hur ett reellt inflytande kan ta form. Mer konkret har jag undersökt ett urval av historiska och nutida exempel från Sverige, Storbritannien och USA. Arbetet utgör inte en fullständig kartläggning, utan består av ett antal nedslag som tillsammans visar på viktiga händelser, brytpunkter och trender över tid. Denna artikel bygger på delar av det arbetet, samtidigt som jag också försöker skissera huvuddragen i en ny arkitektroll med medborgaren i fokus.

 

På följande sidor presenteras tre tidslinjer som illustrerar den övergripande utvecklingen i Sverige, Storbritannien och USA under tidsperioden 1900-2012, med tyngdpunkt på perioden 1950 till 1980. De visar på ett urval av aktörer, händelser, lagar, beslut och andra faktorer som haft betydelse för medborgarnas inflytande på stadsplaneringen. I fokus står relationen mellan medborgare, planerare, arkitekter och kommun eller stat. Under de tre följande rubrikerna beskrivs några av dessa exempel närmare.

 

 

Bild: De tre tidslinjerna (7MB) – Finns att ladda ner som pdf längst ner på:

http://www.arkus.se/webbshop/medborgardialog—demokrati-eller-dekoration/

 

 

USA: Center for Urban Pedagogy och Community Design Centers

Från USA kommer många viktiga tankar och praktiker som kommit att inspirera arkitekter, planerare och medborgargrupper världen över. Ett exempel är idén om ’advocacy’ planning som lanserades av Paul Davidoff  i en artikel från 1965 (Davidoff, 1965). Davidoff kritiserade dåtidens planeringspolitik som han såg som ett hinder för en inkluderande och demokratisk process. Mot homogenitet, traditionell myndighetsutövning och ett ensidigt fokus på de fysiska aspekterna av planering, ställde han pluralism, reella demokratiska processer och en mer inkluderande syn på vad som tillhör planeringsfältet. Han var med och skapade en ny diskurs som utgår från de resurssvagas perspektiv och betonar planerarens ansvar för att representera de röster som sällan hörs i samhällsdebatten. Ett exempel på advocacy planning är Community Design Centers(CDC). Det är ideella organisationer som mestadels består av arkitekter, planerare och andra yrkesgrupper som arbetar med stads- och samhällsutveckling. Arbetet bygger på the Community Development Actfrån 1968 och handlar om att utveckla närmiljön i resurssvaga områden och att stärka lokalbefolkningens roll i stadsbyggnadsfrågor (se http://www.hud.gov/offices/fheo/section3/FAQ08.pdf). Organisationsformen kan variera från stadsdelsbaserade grupper till små arkitektfirmor, eller ännu mindre enheter inom olika arkitektur- och planeringsutbildningar.

 

Center for Urban Pedagogy(CUP) i New York är en ideell organisation som arbetar för att stärka medborgerligt engagemang och deltagande i urbana frågor (www.welcometocup.org). Syftet är att förenkla och göra den urbana planeringspolitiken mer transparent så att fler människor kan delta i utformningen av sina samhällen på ett meningsfullt sätt, framförallt på lokal nivå. Vid sidan om konst och design använder man sig av kunskap från en mängd olika fält som bidrar till att forma samhället, till exempel juridik, sociologi och pedagogik. Konceptet går ut på att bryta ner komplexa frågor till enkla, visuella förklaringar. Arbetet utförs bland annat i samarbete med skolungdomar från olika delar av New York och syftar till att deltagarna ska lära sig mer om sina rättigheter och hur staden hänger samman, såväl ekonomiskt och politiskt som fysiskt. Grundtanken hos CUP är att ökad förståelse för hur systemet fungerar ger bättre förutsättningar för delaktighet och medborgarinflytande.

Själv ser jag kunskap som avgörande för möjligheterna att påverka samhället. Samtidigt tror jag att den kreativa och pedagogiska aspekten av CUP:s arbete kan erbjuda spännande ingångar för att vidareutveckla Sveriges långa tradition av att tillgängliggöra viktig samhällsinformation för medborgarna. Min beundran för CUP och andra community design centers ska inte tolkas som en vurm för de privata initiativen, eller som en ersättning för ett kommunalt ansvarstagande. Deras arbete har inte som mål att minska offentliga aktörers ansvar för att involvera medborgare i stadens utveckling. I stället verkar de som ett komplement till, och en länk mellan myndigheter och medborgare, som kan tjäna som inspiration för svenska arkitekter och planerare både inom och utanför den kommunala sfären.

 

Storbritannien: Women´s Design Service och Muf art/architecture

Även Storbritannien har en tradition av offentliga organisationer som arbetar med rådgivning och stöd till medborgare i vissa typer av stadsbyggnadsfrågor, till exempel genom att erbjuda praktisk hjälp med att utforma bygglovshandlingar. Organisationerna bildar ofta en typ av plattform för samarbetet mellan medborgare, arkitekter och planerare. Hit kan medborgarna vända sig för att tala om sin närmiljö och träffa andra som delar deras tankar och behov.  Ett exempel är Women’s Design Service(WDS) som startades 1984 av en grupp kvinnliga arkitekter, designers och planerare (www.wds.org.uk). De ville föra in ett feministiskt perspektiv i stadsbyggnadsprocessen och stötta lokala kvinnogrupper på olika sätt. Det kunde till exempel handla om att anpassa och förbättra byggnader och samhällsservice utifrån kvinnors behov. Initialt finansierades WDS av Greater London Counciloch uppdraget var att genomföra förstudier, bistå med rådgivning och hjälpa till med att söka finansiering. När Greater London Council upplöstes1986 blev finansieringen ett stort bekymmer och man tvingades omstrukturera sin verksamhet, för att slutligen stänga helt år 2012.

Att Women´s Design Service tvingats lägganed är en direkt följd av den neo-liberala styrning som präglat Storbritannien de senaste decennierna. Ytterligare ett uttryck för denna politik är The Localism Act, en ny lag från 2011 som sägs främja lokalt engagemang och deltagande genom en decentralisering av planeringsprocessen (Jenkins, 2011, http://www.legislation.gov.uk/ukpga/2011/20/contents/enacted). Många brittiska arkitekter och planerare har gått ut och kritiserat lagen, som också kallas ’The Centralism Bill’. Kritiken pekar framförallt på att lagen har medfört kraftiga besparingar inom de offentliga planeringsmyndigheterna, vilket medfört att medborgarnas intressen inte längre kan skyddas på samma sätt som tidigare. Istället har byggbolagen fått en allt större kontroll över den faktiska stadsplaneringen. Som jag ser det är The Localism Act i realiteten en omfattande besparingsåtgärd och en ren avpolitisering av planeringsprocessen.

Ettannat mer aktuellt exempel som inspirerar är arkitektkontoret Muf art/architecturei London som kombinerar traditionellt arkitektoniska verktyg med konstnärliga metoder (www.muf.co.uk). Muf har bland annat gjort sig kända för sina innovativa kartläggningar av människors aktiviteter och sitt sätt att skapa arkitektur som bygger på verklig brukarmedverkan. Man intresserar sig lika mycket för platsens sociala och ekonomiska premisser som för de fysiska strukturerna. Målet är att brukarna av en plats ska känna att de ’äger’ sin närmiljö. Själv tycker jag alltid att det är väldigt inspirerande att besöka platser som Muf har utformat, t.ex. Eastern Curve Garden(www.muf.co.uk/portfolio/eastern-curve-garden-2009). De vågar låta kontexten bli mer än en inspiration och platserna har alltid en tydlig ’gör-det-själv’-anda. Här finns också en elegant och enkel lekfullhet parat med ett starkt intresse för det njutbara. Arkitekterna på Muf talar om tillgänglighet eller tillträde som en ’gorgeous norm’, något som aldrig kan förhandlasbort. För mig är Muf ett utmärkt exempel på hur man kan bryta mot konventioner och samtidigt bidra till att vidga arkitektrollen. Genom nyskapande förhållningssättoch metoder lyckas de också uppnå nyskapande resultat.

 

Sverige: Från byalag till urbana rättviserörelser

I jämförelse med Sverige är både Storbritannien och USA samhällen medmycketpåtagliga klasskillnader, samtidigt som de också har en stark tradition av välgörenhet och frivilligarbete. I Sverige har detta engagemang länge representerats av offentligt finansierade myndigheter, även om utvecklingen under de senaste decennierna pekar mot en annan ordning. Kanske är detta en förklaring till att svenska arkitekter generellt sett har haft en skeptisk inställning till ideellt arbete. Det har naturligtvis funnits medborgargrupper och föreningar även i Sverige där arkitekter och planerare engagerat sig, framförallt under 1960- och 70-talen. Några exempel är Alternativ stad, Hyresgästföreningenoch byalagsrörelsen. Idag är antalet samhällsengagerade arkitekter som aktivt stöttar olika medborgargrupper skrämmande få i relation till yrkeskårens storlek. Överhuvudtaget lyser professionen med sin frånvaro i diskussionerna om ’rätten till staden’ och nedläggningar av gemensamma rum, så som bibliotek och Folkets hus.

 

En annan viktig skillnad mellan länderna är att fokus i Sverige framförallt riktats mot den rättsliga processen och att medborgarna ska kunna överklaga beslut. Det är en viktig aspekt, men ibland skymmer den det inflytande som handlar om att kunna påverka utformning och gestaltning. Detta är dock ett område där både England och USA framstår som föregångare. Det kan verka lite paradoxalt att ett välfärdsland som Sverige ska behöva hämta inspiration från länder som har stora klasskillnader och ett långt svagare socialt skyddsnät i fråga om medborgarinflytande, men faktum är att vi inom arkitektkåren i Sverige tycks sakna en tradition av att skydda och stödja utsatta grupper. Istället ser jag medborgargrupper som Allt åt alla, Nätverket Järvas framtid, Pantrarna, Alby är inte till salu, Linje 19, Megafonenoch Hökarängens stadsdelsrådsom en inspiration för arkitekter som vill verka i ’medborgarnas tjänst’ (Se Oliveira e Costas text).

 

Stadsdelsrådet i Hökarängen är en ideell förening och paraplyorganisation för flera av områdets lokala föreningar som bildades 2003. Initiativet kom från de boende men satsningen var till en början understödd med offentliga medel (www.hokarangenssdr.se/wp)[1]. Syftet är att verka för grannskapsarbete, integration, närdemokrati och utveckling av den ideella sektorn i Hökarängen. Ett annat uttalat syfte är att fungera som en remissinstans i kommunala ärenden. Rådet sitter på värdefull kunskap om området, men är också medvetna om att en kunskap som inte når in i planeringsprocessen blir verkningslös. Därför valde man att registrera sig som en juridisk person och samla tillräckligt många medlemmar för att kunna verka som en förhandlingspart till bostadsbolag och kommunal förvaltning. Det har även inspirerat andra medborgargrupper. För närvarande arbetar Nätverket Järvas framtidmed att bilda ett stadsdelsråd som kan driva frågor för att utveckla Husby. Det är en hoppfull utveckling och förhoppningsvis något som kan motverka det accelererande försvinnandet av offentliga, icke-kommersiella mötesrum. Är det något som har blivit tydligt för mig så är det att bristen på olika typer av gemensamma rum hindrar lokalt engagemang och självorganisering.

 

Megafonenbildades 2009 som en plattform för unga i förorten att diskutera viktiga samhällsfrågor (www.megafonen.com). Det är en organisering för social rättvisa under parollen ”För en enad förort kan aldrig besegras!”. Tillsammans kämpar de för att motverka social nedrustning och uppmuntra deltagande. Man granskar beslut och ombyggnadsförslag från stadens sida och organiserar läxhjälp, föreläsningar, diskussioner och filmvisning. När det blev klart att medborgarhuset Husby träffskulle flytta till mindre lokaler, ockuperade man huset i två veckor, vilket väckte stor uppmärksamhet i medierna. Jag tycker att Megafonens verksamhet är ett oerhört viktigt tillägg till den mer individinriktade medborgardialog som många offentliga aktörer bjuder in till idag, där främst individuella snarare än kollektiva krav och behov uppmuntras. Megafonens förmåga att analysera, organisera och uttrycka lokala behov, önskemål och krav är ovanlig i Sverige. Det har fått mig att fundera över hur jag som arkitekt kan bidra till ett bättre och mer rättvist samhälle. Som erfarenheterna från 1960- och 70-talets medborgarorganisering visar, kan ett aktivt stöd från arkitekter och planerare sannolikt stärka de urbana rättviserörelsernas förhandlingsläge gentemot kommuner och bostadsbolag.

 

Mot en ny arkitektroll

Vi arkitekter kan med våra kunskaper och träning i att kartlägga platser bidra till att en viss medborgargrupp tydligare kan kommunicera och argumentera för sina behov, åsikter och visioner. Att förklara och visa på konsekvenser av olika förslag för människor utanför arkitektur- och planeringsvärlden är en pedagogisk uppgift som inte bör underskattas. Hur läser man ritningar? Vad döljs bakom vackra och diffusa visionsbilder? Vad står på spel? Hur påverkar ett förslag livet för dem som redan bor på platsen?

Ansvaret att göra informationen tillgänglig ligger hos oss. Något jag lärt mig genom Alternativ Stads kamp om almarna i Kungsträdgården, är vilket starkt verktyg det visuella tillgängliggörandet är. När ett antal samhällsplanerare, arkitekter och arkitekturstudenter från organisationen granskade stadens ritningar för den planerade tunnelbanan i Kungsträdgården, fann man en serie missvisande illustrationer. Syftet tycktes helt enkelt vara att manipulera medborgarna. Alternativ Stad slog tillbaka genom att med visuella medel tydligt och enkelt förklara vad som var fel. Deras intervention kan ses som en tidig form av urban pedagogik, som har inspirerat mig mycket.

Mina studier av arkitektrollen har inte bara visat att vi som kår sitter på effektiva verktyg för att stötta medborgare i planeringsfrågor. Det har också blivit tydligt för mig att vi kan spela en viktig roll som försvarare av ’det offentliga rummet’ – det rum som tillhör oss alla.  För mig handlar det inte bara om att försvara befintliga rum, utan minst lika mycket om att skapa nya typer av allmänna sociala platser som kan ersätta dem som av olika anledningar försvinner. Det verkar onekligen som om intressekonflikter ligger i sakens natur när det gäller förändringar i den urbana miljön. Jag tror dock att arkitekter kan underlätta själva konfliktlösningen, genom att argumentera för offentliga platsers betydelse och lyfta frågorna från individen till en mer övergripande samhällsnivå.

Min historiska kartläggning pekar på att medborgarnas deltagande i stora drag har skiftat från grupp till individ. Från olika typer av organisationer, föreningar och granngrupper till ett högst individuellt tyckande. Det är svårt att inte se sambandet mellan denna individualisering och förlusten av gemensamma rum i många av våra stadsmiljöer. Bristen på offentliga rum försvårar helt enkelt lokalt engagemang, självorganisering och kollektivt handlande. Samtidigt bygger mycket av dagens medborgardialog på en tankemodell som handlar om att nå så många individer som möjligt. Resultatet blir att medborgarna står utan offentliga rum för att diskutera sin närmiljö tillsammans med andra. Istället blir närmiljön något som ska avhandlas på stora möten, där antingen bostadsbolag eller byggbolag ihop med anlitade arkitekter är de som berättar, informerar, visar och till slut frågar ’bruna eller svarta dörrar’?

Var finns den plats i dag där medborgare kan mötas och formulera sina behov och drömmar, för sitt kvarter, sin stadsdel och ytterst – för sin stad? Och borde inte vi arkitekter kunna bidra med vår expertis och stötta olika medborgargrupper mer än vad vi gör i dag? Vi är ju experterna i samtalet om ’rummet’ – men som kår verkar vi ibland tveka att ge oss in i diskussioner om människors tillgång till rum. På stadsbyggnadskontoret i Stockholm finns idag en bygglovsrådgivning för bostadsrätts- och husägare. Arkitektur- och designcentrum har en liknande service. I båda fallen riktar sig tjänsten enbart till bostadsägare och gäller frågor som design och byggregler. Varför inte erbjuda alla medborgare stöd i stadsbyggnadsfrågor istället? Jag vågar påstå att de allra flesta medborgare kan behöva hjälp med att dechiffrera en föreslagen detaljplaneändring, eller få stöd i att förstå innebörden av en markanvisning i en planeringsprocess. Gör vi inte något snart, kan vi om några år befinna oss i en situation då det inte finns några gemensamma rum kvar att föra diskussionen om staden i.

 

 

Referenser

Davidoff, P. (1965). Advocacy and Pluralism in Planning. I Journal of the American Institute of Planners, nr 11.

Jenkins, S. (2011). This localism bill will sacrifice our countryside to market forces, IThe guardian (28 july 2011).

 

Länkar

http://www.hud.gov/offices/fheo/section3/FAQ08.pdf

www.welcometocup.org

www.wds.org.uk

www.legislation.gov.uk/ukpga/2011/20/contents/enacted

www.muf.co.uk

www.muf.co.uk/portfolio/eastern-curve-garden-2009

www.hokarangenssdr.se/wp

www.megafonen.com

[1]Idén om stadsdelsråd går tillbaka till 1940-talet och sågs då som ett utopiskt lokaltpolitiskt och socialt forum. I Generalplanen för Stockholm från 1952 tas förslaget om stadsdelsråd bort, troligtvis av rädsla för att skapa allt för små och svårhanterbara enheter. 2003 bildade en grupp boende Hökarängens stadsdelsråd, i syfte att få ökat inflytande över sin förort och råda bot på ett upplevt demokratiskt underskott. Många av de ursprungliga medlemmarna har varit lokalt engagerade på olika sätt sedan slutet av 1980-talet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s