I förra veckan mottog stockholmare beslutet att avbryta projekt Nya Slussen med blandade känslor. I dag skriver Sara Brolund de Carvalho, konstnär och arkitekt som jobbar med stadsplanering, om hur Stockholms stadsbild har sett ut på film – och om hur den nya staden mötte den gamla i Dom kallar oss mods.

Uttrycket ”filmiskt” används ofta när någon beskriver upplevelsen av en taxiresa genom en livlig storstad om kvällen. I taxibilens mörker är det lätt att få känslan av att sitta i en biosalong eller vara en karaktär i en film. I film kan man också skapa rörelser i och genom en specifik stad, ofta rörelser som betraktaren sällan eller aldrig upplevt själv – och man kan på så sätt helt förändra eller förstärka uppfattningen av stadens stadsbild.

Stockholm är bakgrund i många svenska spelfilmer, det finns också flera dokumentärer som skildrar Stockholms stadsbild, stadsomvandlingar och tillhörande samhällsförändringar både innanför och utanför tullarna. De som fått mig att verkligen reflektera över stadens kropp är filmer där olika rörelser ”skär” igenom staden så att fysiska och idémässiga konfliktytor synliggörs.

I Sommaren med Monika (Ingmar Bergman, 1953) finns en enkel men minnesvärd åkning under några av Stockholms broar. Det är en vacker tur som gör Stockholm till mer vattenstad än jag någonsin uppfattat den som. Broarna blir mer fysiska, mer broar än vad vi kanske annars upplever när vi passerar dem på ovansidan. Byggnaderna som Monika och Harry åker förbi på väg ut mot skärgården får också en tydligare volym och blir mer storslagna betraktade från vattennivån. Båtsekvensen i sig är inte spektakulär, men den skapar en ovanlig och intim känsla för Stockholm och dess vatten. Stockholms vattenvägar och skärgård blir parets utväg från stadslivets och samhällets krav, en del av deras frigörelse.

En annan rörelse genom stadens flöde återfinns i slutscenen i De ofrivilliga (Ruben Östlund, 2008), en åkning där vårt perspektiv är inifrån en ambulans som kör på Folkungagatan och Götgatan. Åkningen skapar ett nytt förhållningssätt till dessa gator när kameran svänger över i motsatt körfält och senare rakt förbi rödljusen. Det är en scen som gör att staden känns stor och komplex, men också så oerhört enkel när allt stannar upp för att låta en medmänniska i nöd komma förbi.

Dom kallar oss mods (Stefan Jarl och Jan Lindqvist, 1968) introducerar sina huvudkaraktärer genom en fantastisk åkning i city. Återigen är det just möjligheten att se gator och byggnader genom en rörelse som får dem att bli mer synliga, och möjligen mer begripliga i relation till varandra. Kameran visar Kenta och Stoffe lekfullt springandes förbi nybyggda, moderna klossar av betong, glas och stål, det nya Stockholm som ersatt Klarakvarteren. Senare ser vi synliga skarvar mellan det nya och det gamla i city: Kenta och Stoffe passerar platser som ännu är utgrävda hål, en vanlig syn i centrala Stockholm under mer än ett decennium. Cityomvandlingen tog tid och gav inget tillbaka till sina medborgare under konstruktionstiden.

När Kenta och Stoffe letar efter sovplatser rycker de i ytterdörrar på Regeringsgatan och parallella världar blottas. Det moderna city är tydligt definierat såväl estetiskt som i vad det tillåter, medan de äldre och förfallna husen ännu till viss del klarar av att härbärgera andra, mindre accepterade människor. Detta tema återkommer i dokumentären Staden i mitt hjärta(Anders Wahlgren, 1992) som bland annat skildrar hur både skönhet och möten mellan människor förloras när den stora cityomvandlingen väller fram som en oförsonlig framtidsdröm.

Staden i mitt hjärta är en personlig och poetisk skildring av hur byggnader, nätverk och relationer sköljs bort och ersätts av nya material och effektiva flöden. Filmen innehåller en stor mängd arkivmaterial från omvandlingen som får mig (som är för ung för att ha sett det med egna ögon) att hisna. Vad den särskilt lämnar mig med är insikten om att omvandlingen av Klarakvarteren innebar en förlust av ett rikt socialt liv som inte kunnat återskapas.

Medan Staden i mitt hjärta kretsar kring förluster i och med en ändrad stadsbild, skildrar dokumentären Almarna i Kungsträdgården (kollektivfilm, 1971) en kamp mot en föreslagen stadsomvandling – en kamp medborgarna faktiskt vinner. (Länk till hela filmen finns nedanför texten.) Filmen tar fasta på att det inte bara är miljöaktivister och vänsterungdomar som engagerar sig, utan människor i alla åldrar och från olika ekonomisk bakgrund. Filmen porträtterar engagemang för staden och alla dess sköra beståndsdelar, men är samtidigt en lektion i både stadsplanering och demokratiska processer. Almarna i Kungsträdgården ochStaden i mitt hjärta gestaltar på ett mer konceptuellt plan rörelser genom stadens kropp och utveckling, och borde kanske vara obligatorisk hemläxa för Stockholms tjänstemän och politiker involverade i nya, stora stadsomvandlingar.

Sara Brolund de Carvalho

Länk till texten på Augmented Societys hemsida.

Filmer som nämns i inlägget:
Sommaren med Monika, Ingmar Bergman, 1953 (Svensk Filmdatabas)
De ofrivilliga, Ruben Östlund, 2008 (Svensk Filmdatabas)
Dom kallar oss mods, Stefan Jarl och Jan Lindqvist, 1968 (Svensk Filmdatabas)
Staden i mitt hjärta, Anders Wahlgren, 1992 (Svensk Filmdatabas)
Almarna i Kungsträdgården, Tomas Amedé, Per-Olof Andersson, Thomas Bengtsson, Boris Ersson, Björn Gullander, Per Källberg, Mats Lund, Kjell Sundström, Johan Swedbrink, Godfried Talboom och Per-Olof Thisner, 1971 (Svensk Filmdatabas)

Se hela Almarna i Kungsträdgården på Filmarkivet.se.