Pressmeddelande:

 

UTAN KINESISK TITEL

Östasiatiska Museet 30 januari kl. 13.00-16.00

Konstnären Sara Brolund Carvalho har bjudit in Falun Gong-utövare att använda platsen framför Östasiatiska museet som exponeringsyta i samband med utställningen Made in China.

Falun Gong-utövarnas uppvisning/demonstration  på vernissagedagen  är ett konstverk med titeln UTAN KINESISK TITEL som syftar till att belysa Kinas förhållningssätt till yttrandefrihet och religionsfrihet.

Utanför Kina är Falun Gong ett kinesiskt ”varumärke” som påminner världen om Kinas totalitära förflutna. Att  Falun Gong-rörelsen har förbjudits och förföljs visar att landet än idag är en diktatur, om än med kapitalistiska förtecken.

I flera av sina tidigare verk har Sara Brolund Carvalho arbetat med social performance. Hon har bl.a. samarbetat med Situation Sthlm-försäljare på Konstmässan i Älvsjö, 2004. Då bjöds flera försäljare in att sälja tidningen på mässan. Ett glasskåp med porslinsfigurer föreställande tiggare, luffare, alkisar fanns på plats i konstnärens monter.

Made in China är titeln på en kurs vid Kungliga Konsthögskolan som pågått under 2004. Kursens syfte har bland annat varit att undersöka hur den politiska och ekonomiska världskartan ritas om av Kinas snabba ekonomiska utveckling.  “Made in China” är ett begrepp som berättar om varors tillverkningsort, m en det väcker också frågor om autenticitet, identitet, censur, copyright, moral, varumärken, estetik, design mm.

Verket stoppas vilket rapporteras i Kulturhyheterna samt olika tryckta medier. Följande text av Thomas Olsson publiceras i Svenska Dagbladet:

 

 Kuratorns svidande kritik är obegriplig

 Publicerad: 12 februari 2005, 05.34. Senast ändrad: 12 oktober 2007, 00.18

KOMMENTAR | Östasiatiska museet

 

Vilket ansvar kan och bör vi kräva av en institution och av den enskilda kuratorn när de arbetar med samtidskonst som kan vara politiskt känslig? Diskussionen blir aktuell i en tid när allt fler institutioner som annars inte arbetar med samtida konst gärna vänder sig till just den för att belysa olika frågeställningar.

I torsdags berättade SvD om utställningen Made in China som Östasiatiska museet gjort i samarbete med Kungliga konsthögskolan och deltagarna i en ettårig vidareutbildning. Ett av verken, Sara Brolund Carvalhos Utan kinesisk titel, uteslöts från utställningen strax innan pressvisningen skulle börja. Enligt ett pressmeddelande daterat dagen efter, den 28 januari, och undertecknat av

Östasiatiska museets tillförordnade chef Sanne Houby Nielsen, var anledningen att Brolund Carvalho presenterade sitt verk alldeles för sent för att museet skulle ha någon rimlig möjlighet att ta med det.

Men det är inte hela sanningen. Det framgår av ett pressmeddelande som utställningsproducenten och kuratorn Carol Lu skickade ut samtidigt som det nyss nämnda. I det fullkomligt sågar hon Sara Brolund Carvalho konstnärligt och anklagar henne för att i eget syfte försöka manipulera medierna.

Idén att bjuda in en grupp Falun Gong-utövare till vernissagedagen för att sedan under utställningsperioden visa en videodokumentation av uppvisningen och demonstrationen är enligt Carol Lu “uselt konceptualiserad, dåligt underbyggd, ytlig, godtycklig och en osjälvständig diskussion av ett ämne och en situation som hon uppenbarligen förstår lite av”.

Att Carol Lu som en av två kuratorer överhuvudtaget kunnat ställa sig bakom en utställning som bjudit in bland andra Sara Brolund Carvalho framstår efter den svidande kritiken som obegripligt.

För vad är egentligen en kurators uppgift? Borde det inte vara att i en ständigt pågående dialog med de inbjudna utställarna diskutera vilka verk som ska vara med och hur de sedan ska kunna presenteras på bästa sätt för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för publiken att ta del av dem. Eller hur ser Carol Lu egentligen på uppdraget att delta i utställningsarbetet som kurator? Speciellt när det som i det här fallet handlar om ett statligt museum som säger sig värna om nya perspektiv är det viktigt att både den aktuella institutionen och de ansvariga kuratorerna förstår vilket ansvar det innebär att bjuda in konstnärer. Annars tar man för lätt på sin uppgift och gör ingenting för att underlätta publikens möjligheter att möta samtidskonst även på platser där sådan normalt inte visas. Om arbetet inte görs ordentligt kommer med all säkerhet kraven växa sig ännu starkare på att bara den helt harmlösa konsten ska visas i framtiden. Någon kommer ju alltid att kunna uppröras.

Nu är Carol Lu inte bara verksam som kurator utan även som kritiker. I det senaste numret av tidskriften Flash Art (jan-feb 2005) riktar hon skarp kritik mot kuratorernas arbete med den femte Shanghaibiennalen 2004. I sin recension menar hon att bristen på starka och visionära kuratorer varit ett genomgående problem som resulterat i att konstverk som berört verklighetens problem och som innehållit kritiska röster om olika sociala frågor i dagens Kina varit alldeles för få.

I sitt pressmeddelande den 28 januari skriver Carol Lu: “Östasiatiska museet har länge samarbetat med mängder av välrenommerade institutioner i Kina. Jag hoppas att Sara Brolund Carvalhos ansvarslöshet och brist på moral inte påverkar dessa viktiga förbindelser. Jag har också familjemedlemmar och vänner i Kina vars säkerhet riskerar att hotas genom hennes beteende.”

Är det ingen som ser en motsättning mellan dessa två uttalanden?

THOMAS OLSSON