Critical Care: Architecture and Urbanism for a Broken Planet, Architekturzentrum Wien (2019)

Care + Repair Prototype: Caring for Communities

IMG_3127

109 Critical Care book _0114_b Schalk-Brolund-Stude

At the exhibition Action Archive presented a summary of the field work under the name Care+ Repair Prototype: Caring for Communities. The work deals with common spaces, parctices of care and repair as well as experimenting with models for negotiating conflicts concerning common spaces.

More information about the project here.

 

Background

In the project “Caring for Communities: Action Archive in Vienna”, for the workshop and group show Care + Repair, a public workspace of the Architekturzentrum Wien in the framework of the Vienna Biennale 2017, at the Nordbahn-Halle in Vienna, Action Archive from Stockholm and the Vienna-based urban planner Beatrice Stude worked in tandem together and with the citizen initiative “Lebenswerter Nordbahnhof” (Livable Northern Train Station) where Beatrice is also engaged in. 

We started out with a field study of Common Spaces / Gemeinschaftsräume in the area of the Nordbahnhof based on material the citizen initiative had produced in one of their self-organized “Nordbahnhof Lectures” series prior to the project. Nordbahnhof is currently one of the largest urban development zones of Vienna. During two weeks of fieldwork in July 2017 which included site visits and interviews with tenants, district managers (Gebietsbetreuung) and communal developers and administrators of subsidized housing projects, we visited 10 housing projects with their Common Spaces in the area. Residents granted us access and guided us through their Common Spaces. We have learned about housing projects of various legal forms and subsidization in relation to tenants’ experiences of getting involved in the creation of Common Spaces, their occupation and maintenance.

ESEL7466
AzW Architekturzentrum Wien: Critical Care. Architektur für einen Planeten in der Krise (25.4. – 9.9.2019) https://esel.cc/AzW_CriticalCare | Foto: eSeL

IMG_3134dPEtxX0D

About the exhibition ‘Critical Care’: 

The exhibition ‘Critical Care’ shows how architecture and urbanism can contribute to repairing the future and keeping the planet and its inhabitants alive.

The exhibition ‘Critical Care’ is an appeal for a new approach, for a caring architecture and urbanism. 21 current examples from Asia, Africa, Europe, the Caribbean, the USA and Latin America prove that architecture and urban development do not have to be subservient to the dictates of capital and the exploitation of resources and labour.

Curators: Angelika Fitz, Elke Krasny

“Tensta Museum” (Fall exhibition period) in Public Luxury 2018/2019 at ArkDes, Stockholm.

_C7A8848

Verket bestod av en mobil arkivmodul, böcker, tidskifter, dokument och affischer från samverkansprojektet Tensta 1989– 1995 på Glömmingegränd av Loggia arkitekter AB och arkitekt Ylva Larsson (“TENSTA Förändring under Samverkan 1989–1995”) samt en film producerad i samverkan mellan Familjebostäder AB i Stockholm, Loggia Arkitekter AB, NCC och SABO (video 17 min) färdigställd 1995. Modulen är målad i de färgnyanser som användes vid Glömmineggränds omvandling 1989– 1995.

Mellan 1989– 1995 samverkade Loggia Arkitekter med de boende i allmännyttiga AB Familjebostäders kvarter. Sju kvarter med 960 hushåll berördes när Ylva Larsson och hennes medarbetare arbetade på plats i kontinuerlig dialog med människor, vuxna och barn, med bakgrunder från hela världen. Alla språk var arbetsspråk och arbetet utgick från livet på platsen. Social förnyelse med lokal koppling utvecklades och kvartersvärdar utsågs. Arkitekterna samverkade också med hyresgästförening, socialdistrikt, lokal förvaltning och stadsbyggnadskontor.

Under utställningsperioden aktiverades verket genom en serie programpunkter.

 

_C7A8788.JPG

tensta konthall guidad tour glömmingegränd.png

 

 

Stockholms Stadsbild (2014)

I förra veckan mottog stockholmare beslutet att avbryta projekt Nya Slussen med blandade känslor. I dag skriver Sara Brolund de Carvalho, konstnär och arkitekt som jobbar med stadsplanering, om hur Stockholms stadsbild har sett ut på film – och om hur den nya staden mötte den gamla i Dom kallar oss mods.

Uttrycket ”filmiskt” används ofta när någon beskriver upplevelsen av en taxiresa genom en livlig storstad om kvällen. I taxibilens mörker är det lätt att få känslan av att sitta i en biosalong eller vara en karaktär i en film. I film kan man också skapa rörelser i och genom en specifik stad, ofta rörelser som betraktaren sällan eller aldrig upplevt själv – och man kan på så sätt helt förändra eller förstärka uppfattningen av stadens stadsbild.

Stockholm är bakgrund i många svenska spelfilmer, det finns också flera dokumentärer som skildrar Stockholms stadsbild, stadsomvandlingar och tillhörande samhällsförändringar både innanför och utanför tullarna. De som fått mig att verkligen reflektera över stadens kropp är filmer där olika rörelser ”skär” igenom staden så att fysiska och idémässiga konfliktytor synliggörs.

I Sommaren med Monika (Ingmar Bergman, 1953) finns en enkel men minnesvärd åkning under några av Stockholms broar. Det är en vacker tur som gör Stockholm till mer vattenstad än jag någonsin uppfattat den som. Broarna blir mer fysiska, mer broar än vad vi kanske annars upplever när vi passerar dem på ovansidan. Byggnaderna som Monika och Harry åker förbi på väg ut mot skärgården får också en tydligare volym och blir mer storslagna betraktade från vattennivån. Båtsekvensen i sig är inte spektakulär, men den skapar en ovanlig och intim känsla för Stockholm och dess vatten. Stockholms vattenvägar och skärgård blir parets utväg från stadslivets och samhällets krav, en del av deras frigörelse.

En annan rörelse genom stadens flöde återfinns i slutscenen i De ofrivilliga (Ruben Östlund, 2008), en åkning där vårt perspektiv är inifrån en ambulans som kör på Folkungagatan och Götgatan. Åkningen skapar ett nytt förhållningssätt till dessa gator när kameran svänger över i motsatt körfält och senare rakt förbi rödljusen. Det är en scen som gör att staden känns stor och komplex, men också så oerhört enkel när allt stannar upp för att låta en medmänniska i nöd komma förbi.

Dom kallar oss mods (Stefan Jarl och Jan Lindqvist, 1968) introducerar sina huvudkaraktärer genom en fantastisk åkning i city. Återigen är det just möjligheten att se gator och byggnader genom en rörelse som får dem att bli mer synliga, och möjligen mer begripliga i relation till varandra. Kameran visar Kenta och Stoffe lekfullt springandes förbi nybyggda, moderna klossar av betong, glas och stål, det nya Stockholm som ersatt Klarakvarteren. Senare ser vi synliga skarvar mellan det nya och det gamla i city: Kenta och Stoffe passerar platser som ännu är utgrävda hål, en vanlig syn i centrala Stockholm under mer än ett decennium. Cityomvandlingen tog tid och gav inget tillbaka till sina medborgare under konstruktionstiden.

När Kenta och Stoffe letar efter sovplatser rycker de i ytterdörrar på Regeringsgatan och parallella världar blottas. Det moderna city är tydligt definierat såväl estetiskt som i vad det tillåter, medan de äldre och förfallna husen ännu till viss del klarar av att härbärgera andra, mindre accepterade människor. Detta tema återkommer i dokumentären Staden i mitt hjärta(Anders Wahlgren, 1992) som bland annat skildrar hur både skönhet och möten mellan människor förloras när den stora cityomvandlingen väller fram som en oförsonlig framtidsdröm.

Staden i mitt hjärta är en personlig och poetisk skildring av hur byggnader, nätverk och relationer sköljs bort och ersätts av nya material och effektiva flöden. Filmen innehåller en stor mängd arkivmaterial från omvandlingen som får mig (som är för ung för att ha sett det med egna ögon) att hisna. Vad den särskilt lämnar mig med är insikten om att omvandlingen av Klarakvarteren innebar en förlust av ett rikt socialt liv som inte kunnat återskapas.

Medan Staden i mitt hjärta kretsar kring förluster i och med en ändrad stadsbild, skildrar dokumentären Almarna i Kungsträdgården (kollektivfilm, 1971) en kamp mot en föreslagen stadsomvandling – en kamp medborgarna faktiskt vinner. (Länk till hela filmen finns nedanför texten.) Filmen tar fasta på att det inte bara är miljöaktivister och vänsterungdomar som engagerar sig, utan människor i alla åldrar och från olika ekonomisk bakgrund. Filmen porträtterar engagemang för staden och alla dess sköra beståndsdelar, men är samtidigt en lektion i både stadsplanering och demokratiska processer. Almarna i Kungsträdgården ochStaden i mitt hjärta gestaltar på ett mer konceptuellt plan rörelser genom stadens kropp och utveckling, och borde kanske vara obligatorisk hemläxa för Stockholms tjänstemän och politiker involverade i nya, stora stadsomvandlingar.

Sara Brolund de Carvalho

Länk till texten på Augmented Societys hemsida.

Filmer som nämns i inlägget:
Sommaren med Monika, Ingmar Bergman, 1953 (Svensk Filmdatabas)
De ofrivilliga, Ruben Östlund, 2008 (Svensk Filmdatabas)
Dom kallar oss mods, Stefan Jarl och Jan Lindqvist, 1968 (Svensk Filmdatabas)
Staden i mitt hjärta, Anders Wahlgren, 1992 (Svensk Filmdatabas)
Almarna i Kungsträdgården, Tomas Amedé, Per-Olof Andersson, Thomas Bengtsson, Boris Ersson, Björn Gullander, Per Källberg, Mats Lund, Kjell Sundström, Johan Swedbrink, Godfried Talboom och Per-Olof Thisner, 1971 (Svensk Filmdatabas)

Se hela Almarna i KungsträdgårdenFilmarkivet.se.

Image

Sökandet efter en arkitektroll i medborgarnas tjänst (2013)

691517ee4cbb4209995959af2c9e499a.jpg

Texten var del av antologin “Medborgardialog – demokrati eller dekoration, Tolv röster om dialogens problem och potential i samhällsplanering.

Utgiven av Arkus 2014.

Redaktörer: Teresa Lindholm, Sandra Oliveira e Costa och Sofia Wiberg

 

 

Tidigt i min utbildning till arkitekt sökte jag efter förebilder inom den svenska arkitekturen som visar hur yrkesrollen kan kombineras med ett socialt engagemang. Till min förvåning fann jag bara några få exempel. Medan samhällsengagerad arkitektur eller ’community architecture’ är en etablerad genre i exempelvis Storbritannien och USA, ses de svenska exemplen ofta som ”alternativa” och något som faller utanför den ’riktiga’ arkitekturpraktiken. Som student kom min blick därför ganska snabbt att vändas bortom Sveriges gränser. Grupper som Center for Urban Pedagogy i New York och Muf art/architecture i London blev två stora inspirationskällor. Inte bara för att de visade på en arkitektroll som tilltalade mig, utan också för att de öppnade mina ögon för ett nytt verkningsfält. Inom community architecture står medborgarna, boendet och själva människan i fokus. Utgångspunkten är inte en byggnad – istället diskuteras människors sociala behov och hur arkitekter och planerare kan möta dessa behov, och därigenom också stärka det civila samhället. Det blev startpunkten för mitt sökande efter en egen arkitektroll, där jag kan verka för och med medborgarna i stadsplaneringsfrågor.

 

Mitt examensarbete på Arkitekturskolan i Stockholm kretsade kring ett utforskande av hur medborgarnas inflytande har utvecklats historiskt inom stadsplaneringen och vilken roll arkitektkåren har spelat i denna utveckling.  Jag ville hitta vägar för att arbeta tillsammans med medborgarna, för att därigenom förstå hur ett reellt inflytande kan ta form. Mer konkret har jag undersökt ett urval av historiska och nutida exempel från Sverige, Storbritannien och USA. Arbetet utgör inte en fullständig kartläggning, utan består av ett antal nedslag som tillsammans visar på viktiga händelser, brytpunkter och trender över tid. Denna artikel bygger på delar av det arbetet, samtidigt som jag också försöker skissera huvuddragen i en ny arkitektroll med medborgaren i fokus.

 

På följande sidor presenteras tre tidslinjer som illustrerar den övergripande utvecklingen i Sverige, Storbritannien och USA under tidsperioden 1900-2012, med tyngdpunkt på perioden 1950 till 1980. De visar på ett urval av aktörer, händelser, lagar, beslut och andra faktorer som haft betydelse för medborgarnas inflytande på stadsplaneringen. I fokus står relationen mellan medborgare, planerare, arkitekter och kommun eller stat. Under de tre följande rubrikerna beskrivs några av dessa exempel närmare.

 

 

Bild: De tre tidslinjerna (7MB) – Finns att ladda ner som pdf längst ner på:

http://www.arkus.se/webbshop/medborgardialog—demokrati-eller-dekoration/

 

 

USA: Center for Urban Pedagogy och Community Design Centers

Från USA kommer många viktiga tankar och praktiker som kommit att inspirera arkitekter, planerare och medborgargrupper världen över. Ett exempel är idén om ’advocacy’ planning som lanserades av Paul Davidoff  i en artikel från 1965 (Davidoff, 1965). Davidoff kritiserade dåtidens planeringspolitik som han såg som ett hinder för en inkluderande och demokratisk process. Mot homogenitet, traditionell myndighetsutövning och ett ensidigt fokus på de fysiska aspekterna av planering, ställde han pluralism, reella demokratiska processer och en mer inkluderande syn på vad som tillhör planeringsfältet. Han var med och skapade en ny diskurs som utgår från de resurssvagas perspektiv och betonar planerarens ansvar för att representera de röster som sällan hörs i samhällsdebatten. Ett exempel på advocacy planning är Community Design Centers(CDC). Det är ideella organisationer som mestadels består av arkitekter, planerare och andra yrkesgrupper som arbetar med stads- och samhällsutveckling. Arbetet bygger på the Community Development Actfrån 1968 och handlar om att utveckla närmiljön i resurssvaga områden och att stärka lokalbefolkningens roll i stadsbyggnadsfrågor (se http://www.hud.gov/offices/fheo/section3/FAQ08.pdf). Organisationsformen kan variera från stadsdelsbaserade grupper till små arkitektfirmor, eller ännu mindre enheter inom olika arkitektur- och planeringsutbildningar.

 

Center for Urban Pedagogy(CUP) i New York är en ideell organisation som arbetar för att stärka medborgerligt engagemang och deltagande i urbana frågor (www.welcometocup.org). Syftet är att förenkla och göra den urbana planeringspolitiken mer transparent så att fler människor kan delta i utformningen av sina samhällen på ett meningsfullt sätt, framförallt på lokal nivå. Vid sidan om konst och design använder man sig av kunskap från en mängd olika fält som bidrar till att forma samhället, till exempel juridik, sociologi och pedagogik. Konceptet går ut på att bryta ner komplexa frågor till enkla, visuella förklaringar. Arbetet utförs bland annat i samarbete med skolungdomar från olika delar av New York och syftar till att deltagarna ska lära sig mer om sina rättigheter och hur staden hänger samman, såväl ekonomiskt och politiskt som fysiskt. Grundtanken hos CUP är att ökad förståelse för hur systemet fungerar ger bättre förutsättningar för delaktighet och medborgarinflytande.

Själv ser jag kunskap som avgörande för möjligheterna att påverka samhället. Samtidigt tror jag att den kreativa och pedagogiska aspekten av CUP:s arbete kan erbjuda spännande ingångar för att vidareutveckla Sveriges långa tradition av att tillgängliggöra viktig samhällsinformation för medborgarna. Min beundran för CUP och andra community design centers ska inte tolkas som en vurm för de privata initiativen, eller som en ersättning för ett kommunalt ansvarstagande. Deras arbete har inte som mål att minska offentliga aktörers ansvar för att involvera medborgare i stadens utveckling. I stället verkar de som ett komplement till, och en länk mellan myndigheter och medborgare, som kan tjäna som inspiration för svenska arkitekter och planerare både inom och utanför den kommunala sfären.

 

Storbritannien: Women´s Design Service och Muf art/architecture

Även Storbritannien har en tradition av offentliga organisationer som arbetar med rådgivning och stöd till medborgare i vissa typer av stadsbyggnadsfrågor, till exempel genom att erbjuda praktisk hjälp med att utforma bygglovshandlingar. Organisationerna bildar ofta en typ av plattform för samarbetet mellan medborgare, arkitekter och planerare. Hit kan medborgarna vända sig för att tala om sin närmiljö och träffa andra som delar deras tankar och behov.  Ett exempel är Women’s Design Service(WDS) som startades 1984 av en grupp kvinnliga arkitekter, designers och planerare (www.wds.org.uk). De ville föra in ett feministiskt perspektiv i stadsbyggnadsprocessen och stötta lokala kvinnogrupper på olika sätt. Det kunde till exempel handla om att anpassa och förbättra byggnader och samhällsservice utifrån kvinnors behov. Initialt finansierades WDS av Greater London Counciloch uppdraget var att genomföra förstudier, bistå med rådgivning och hjälpa till med att söka finansiering. När Greater London Council upplöstes1986 blev finansieringen ett stort bekymmer och man tvingades omstrukturera sin verksamhet, för att slutligen stänga helt år 2012.

Att Women´s Design Service tvingats lägganed är en direkt följd av den neo-liberala styrning som präglat Storbritannien de senaste decennierna. Ytterligare ett uttryck för denna politik är The Localism Act, en ny lag från 2011 som sägs främja lokalt engagemang och deltagande genom en decentralisering av planeringsprocessen (Jenkins, 2011, http://www.legislation.gov.uk/ukpga/2011/20/contents/enacted). Många brittiska arkitekter och planerare har gått ut och kritiserat lagen, som också kallas ’The Centralism Bill’. Kritiken pekar framförallt på att lagen har medfört kraftiga besparingar inom de offentliga planeringsmyndigheterna, vilket medfört att medborgarnas intressen inte längre kan skyddas på samma sätt som tidigare. Istället har byggbolagen fått en allt större kontroll över den faktiska stadsplaneringen. Som jag ser det är The Localism Act i realiteten en omfattande besparingsåtgärd och en ren avpolitisering av planeringsprocessen.

Ettannat mer aktuellt exempel som inspirerar är arkitektkontoret Muf art/architecturei London som kombinerar traditionellt arkitektoniska verktyg med konstnärliga metoder (www.muf.co.uk). Muf har bland annat gjort sig kända för sina innovativa kartläggningar av människors aktiviteter och sitt sätt att skapa arkitektur som bygger på verklig brukarmedverkan. Man intresserar sig lika mycket för platsens sociala och ekonomiska premisser som för de fysiska strukturerna. Målet är att brukarna av en plats ska känna att de ’äger’ sin närmiljö. Själv tycker jag alltid att det är väldigt inspirerande att besöka platser som Muf har utformat, t.ex. Eastern Curve Garden(www.muf.co.uk/portfolio/eastern-curve-garden-2009). De vågar låta kontexten bli mer än en inspiration och platserna har alltid en tydlig ’gör-det-själv’-anda. Här finns också en elegant och enkel lekfullhet parat med ett starkt intresse för det njutbara. Arkitekterna på Muf talar om tillgänglighet eller tillträde som en ’gorgeous norm’, något som aldrig kan förhandlasbort. För mig är Muf ett utmärkt exempel på hur man kan bryta mot konventioner och samtidigt bidra till att vidga arkitektrollen. Genom nyskapande förhållningssättoch metoder lyckas de också uppnå nyskapande resultat.

 

Sverige: Från byalag till urbana rättviserörelser

I jämförelse med Sverige är både Storbritannien och USA samhällen medmycketpåtagliga klasskillnader, samtidigt som de också har en stark tradition av välgörenhet och frivilligarbete. I Sverige har detta engagemang länge representerats av offentligt finansierade myndigheter, även om utvecklingen under de senaste decennierna pekar mot en annan ordning. Kanske är detta en förklaring till att svenska arkitekter generellt sett har haft en skeptisk inställning till ideellt arbete. Det har naturligtvis funnits medborgargrupper och föreningar även i Sverige där arkitekter och planerare engagerat sig, framförallt under 1960- och 70-talen. Några exempel är Alternativ stad, Hyresgästföreningenoch byalagsrörelsen. Idag är antalet samhällsengagerade arkitekter som aktivt stöttar olika medborgargrupper skrämmande få i relation till yrkeskårens storlek. Överhuvudtaget lyser professionen med sin frånvaro i diskussionerna om ’rätten till staden’ och nedläggningar av gemensamma rum, så som bibliotek och Folkets hus.

 

En annan viktig skillnad mellan länderna är att fokus i Sverige framförallt riktats mot den rättsliga processen och att medborgarna ska kunna överklaga beslut. Det är en viktig aspekt, men ibland skymmer den det inflytande som handlar om att kunna påverka utformning och gestaltning. Detta är dock ett område där både England och USA framstår som föregångare. Det kan verka lite paradoxalt att ett välfärdsland som Sverige ska behöva hämta inspiration från länder som har stora klasskillnader och ett långt svagare socialt skyddsnät i fråga om medborgarinflytande, men faktum är att vi inom arkitektkåren i Sverige tycks sakna en tradition av att skydda och stödja utsatta grupper. Istället ser jag medborgargrupper som Allt åt alla, Nätverket Järvas framtid, Pantrarna, Alby är inte till salu, Linje 19, Megafonenoch Hökarängens stadsdelsrådsom en inspiration för arkitekter som vill verka i ’medborgarnas tjänst’ (Se Oliveira e Costas text).

 

Stadsdelsrådet i Hökarängen är en ideell förening och paraplyorganisation för flera av områdets lokala föreningar som bildades 2003. Initiativet kom från de boende men satsningen var till en början understödd med offentliga medel (www.hokarangenssdr.se/wp)[1]. Syftet är att verka för grannskapsarbete, integration, närdemokrati och utveckling av den ideella sektorn i Hökarängen. Ett annat uttalat syfte är att fungera som en remissinstans i kommunala ärenden. Rådet sitter på värdefull kunskap om området, men är också medvetna om att en kunskap som inte når in i planeringsprocessen blir verkningslös. Därför valde man att registrera sig som en juridisk person och samla tillräckligt många medlemmar för att kunna verka som en förhandlingspart till bostadsbolag och kommunal förvaltning. Det har även inspirerat andra medborgargrupper. För närvarande arbetar Nätverket Järvas framtidmed att bilda ett stadsdelsråd som kan driva frågor för att utveckla Husby. Det är en hoppfull utveckling och förhoppningsvis något som kan motverka det accelererande försvinnandet av offentliga, icke-kommersiella mötesrum. Är det något som har blivit tydligt för mig så är det att bristen på olika typer av gemensamma rum hindrar lokalt engagemang och självorganisering.

 

Megafonenbildades 2009 som en plattform för unga i förorten att diskutera viktiga samhällsfrågor (www.megafonen.com). Det är en organisering för social rättvisa under parollen ”För en enad förort kan aldrig besegras!”. Tillsammans kämpar de för att motverka social nedrustning och uppmuntra deltagande. Man granskar beslut och ombyggnadsförslag från stadens sida och organiserar läxhjälp, föreläsningar, diskussioner och filmvisning. När det blev klart att medborgarhuset Husby träffskulle flytta till mindre lokaler, ockuperade man huset i två veckor, vilket väckte stor uppmärksamhet i medierna. Jag tycker att Megafonens verksamhet är ett oerhört viktigt tillägg till den mer individinriktade medborgardialog som många offentliga aktörer bjuder in till idag, där främst individuella snarare än kollektiva krav och behov uppmuntras. Megafonens förmåga att analysera, organisera och uttrycka lokala behov, önskemål och krav är ovanlig i Sverige. Det har fått mig att fundera över hur jag som arkitekt kan bidra till ett bättre och mer rättvist samhälle. Som erfarenheterna från 1960- och 70-talets medborgarorganisering visar, kan ett aktivt stöd från arkitekter och planerare sannolikt stärka de urbana rättviserörelsernas förhandlingsläge gentemot kommuner och bostadsbolag.

 

Mot en ny arkitektroll

Vi arkitekter kan med våra kunskaper och träning i att kartlägga platser bidra till att en viss medborgargrupp tydligare kan kommunicera och argumentera för sina behov, åsikter och visioner. Att förklara och visa på konsekvenser av olika förslag för människor utanför arkitektur- och planeringsvärlden är en pedagogisk uppgift som inte bör underskattas. Hur läser man ritningar? Vad döljs bakom vackra och diffusa visionsbilder? Vad står på spel? Hur påverkar ett förslag livet för dem som redan bor på platsen?

Ansvaret att göra informationen tillgänglig ligger hos oss. Något jag lärt mig genom Alternativ Stads kamp om almarna i Kungsträdgården, är vilket starkt verktyg det visuella tillgängliggörandet är. När ett antal samhällsplanerare, arkitekter och arkitekturstudenter från organisationen granskade stadens ritningar för den planerade tunnelbanan i Kungsträdgården, fann man en serie missvisande illustrationer. Syftet tycktes helt enkelt vara att manipulera medborgarna. Alternativ Stad slog tillbaka genom att med visuella medel tydligt och enkelt förklara vad som var fel. Deras intervention kan ses som en tidig form av urban pedagogik, som har inspirerat mig mycket.

Mina studier av arkitektrollen har inte bara visat att vi som kår sitter på effektiva verktyg för att stötta medborgare i planeringsfrågor. Det har också blivit tydligt för mig att vi kan spela en viktig roll som försvarare av ’det offentliga rummet’ – det rum som tillhör oss alla.  För mig handlar det inte bara om att försvara befintliga rum, utan minst lika mycket om att skapa nya typer av allmänna sociala platser som kan ersätta dem som av olika anledningar försvinner. Det verkar onekligen som om intressekonflikter ligger i sakens natur när det gäller förändringar i den urbana miljön. Jag tror dock att arkitekter kan underlätta själva konfliktlösningen, genom att argumentera för offentliga platsers betydelse och lyfta frågorna från individen till en mer övergripande samhällsnivå.

Min historiska kartläggning pekar på att medborgarnas deltagande i stora drag har skiftat från grupp till individ. Från olika typer av organisationer, föreningar och granngrupper till ett högst individuellt tyckande. Det är svårt att inte se sambandet mellan denna individualisering och förlusten av gemensamma rum i många av våra stadsmiljöer. Bristen på offentliga rum försvårar helt enkelt lokalt engagemang, självorganisering och kollektivt handlande. Samtidigt bygger mycket av dagens medborgardialog på en tankemodell som handlar om att nå så många individer som möjligt. Resultatet blir att medborgarna står utan offentliga rum för att diskutera sin närmiljö tillsammans med andra. Istället blir närmiljön något som ska avhandlas på stora möten, där antingen bostadsbolag eller byggbolag ihop med anlitade arkitekter är de som berättar, informerar, visar och till slut frågar ’bruna eller svarta dörrar’?

Var finns den plats i dag där medborgare kan mötas och formulera sina behov och drömmar, för sitt kvarter, sin stadsdel och ytterst – för sin stad? Och borde inte vi arkitekter kunna bidra med vår expertis och stötta olika medborgargrupper mer än vad vi gör i dag? Vi är ju experterna i samtalet om ’rummet’ – men som kår verkar vi ibland tveka att ge oss in i diskussioner om människors tillgång till rum. På stadsbyggnadskontoret i Stockholm finns idag en bygglovsrådgivning för bostadsrätts- och husägare. Arkitektur- och designcentrum har en liknande service. I båda fallen riktar sig tjänsten enbart till bostadsägare och gäller frågor som design och byggregler. Varför inte erbjuda alla medborgare stöd i stadsbyggnadsfrågor istället? Jag vågar påstå att de allra flesta medborgare kan behöva hjälp med att dechiffrera en föreslagen detaljplaneändring, eller få stöd i att förstå innebörden av en markanvisning i en planeringsprocess. Gör vi inte något snart, kan vi om några år befinna oss i en situation då det inte finns några gemensamma rum kvar att föra diskussionen om staden i.

 

 

Referenser

Davidoff, P. (1965). Advocacy and Pluralism in Planning. I Journal of the American Institute of Planners, nr 11.

Jenkins, S. (2011). This localism bill will sacrifice our countryside to market forces, IThe guardian (28 july 2011).

 

Länkar

http://www.hud.gov/offices/fheo/section3/FAQ08.pdf

www.welcometocup.org

www.wds.org.uk

www.legislation.gov.uk/ukpga/2011/20/contents/enacted

www.muf.co.uk

www.muf.co.uk/portfolio/eastern-curve-garden-2009

www.hokarangenssdr.se/wp

www.megafonen.com

[1]Idén om stadsdelsråd går tillbaka till 1940-talet och sågs då som ett utopiskt lokaltpolitiskt och socialt forum. I Generalplanen för Stockholm från 1952 tas förslaget om stadsdelsråd bort, troligtvis av rädsla för att skapa allt för små och svårhanterbara enheter. 2003 bildade en grupp boende Hökarängens stadsdelsråd, i syfte att få ökat inflytande över sin förort och råda bot på ett upplevt demokratiskt underskott. Många av de ursprungliga medlemmarna har varit lokalt engagerade på olika sätt sedan slutet av 1980-talet.

Action Archive revisits the 1989 Tensta housing conference

Aktions-Arkiv_02_ZHdK-Zurich-2015_Suzanne-Lacys-IDP-in-feminist-curatorial-thought_sm_990
Sound and image installation view Aktion Arkiv, Gallery, Toni-Areal, ZHdK Zurich University of the Arts, Zurich, 2015.

 

The group exhibition “Suzanne Lacy’s International Dinner Party in feminist curatorial thought” at Gallery Toni-Areal, ZHdK Zürich University of the Arts (2015)

«The International Dinner Party» was a simultaneous worldwide dinner happening created by Lacy and Pruess to publicize networks of feminist and women’s development organizations around the globe on the eve of Judy Chicago’s «The Dinner Party» exhibition at the San Francisco Museum of Modern Art.The project with its over 2000 participants from all parts of the world, demonstrated the extent of feminist organizing in a pre-Internet era.

Taken together, the International Dinner Party’s messages constitute an instant archive of feminist practice and thought. The «Suzanne Lacy’s International Dinner Party in feminist curatorial thought» exhibition joins Lacy’s 1979 art project with four contemporary collectives: ‹Aktion Arkiv›, ‹Queering Yerevan›, ‹radical practices of collective care› and ‹Red Min(e)d›. These collectives use different artistic and curatorial methods to combine activism, feminism, friendship, transnational collaboration, and critically involved spatial practices. In different ways, these collectives produce emergent feminist and queer feminist archives.

In Zurich Aktion Arkivs presented a re-worked interpreation of parts of their earlier work presented at Tensta Konsthall 2013/2014. Aktion Arkiv was invited by curator Maria Lind to contribute to the exhibition Tensta Museum: Reports from New Sweden on show at Tensta konsthall from October 2013 through May 2014. Tensta konsthall is located in a suburb of Stockholm that was built with the Swedish Million Program, an ambitious social housing program between 1965 and 1974. Today, many of the suburbs are identified negatively with the large late modernist housing ensembles and their mostly immigrant populations. Today, between 85-90% of the 19.000 residents of Tensta have immigrant background.

Helena Mattson, Meike Schalk and Sara Brolund de Carvalho identified the year 1989 as a turning point, both globally and locally in Tensta. They connected the end of the cold war, the beginning neoliberalisation in Sweden, and the shift from labour migration to a global refugee migration with a 1989 international housing conference that had taken place in Tensta. Protagonists of the 1989 international housing renewal conference were invited to a witness seminar at the Tensta konsthall. It resulted in an intense dialogue and heated debates between the foreign guests and the public.

Their work in the exhibition consisted of a recorded reading made of the transcript of the seminar accompanied by a screen showing black and white photos of the 1989 Tensta housing conference.

Curated by Elke Krasny

BiG witness seminar at ArkDes (2019)

 

In April 2019 Action Archive held a witness seminar at the Swedish Center for Architecture and Design with the historical Swedish group Bo i Gemenskap/BiG which translates as Living in Community. The group has today 6 active members and they are architects, researchers and journalists. BiG was founded around 1976 and consisted back then of ten members (all female), its purpose was to research, discuss and promote the concept of living in community, of spatial and chore sharing in a living situation. Their subject of inquiry is and was collective cohousing, collaborative housing and as it is often being referred to today; co-housing. They focused on a particular housing model which their name also references (The BiG model) which has been the base for around 50 co-houses in Sweden since the late seventies.

Gunilla talar

Reflections on BiG’s witness seminar

One of our purposes for organizing a witness seminar around BiG was to foreground a practice that is paradoxically both marginalized in the Swedish context and had a large impact on Swedish planning through their model and their publications. Consistent with the methods of witness seminars, all participants were asked to prepare a short statement responding to questions concerning their initial goals and personal motivations, reflections regarding how attitudes towards Collective Housing have shifted the last decades and finally thoughts on specific achievements in terms of their influence on Swedish building politics and policies.

 

BiG and the second wave of collective housing

BiG developed a strategy that we see as form of ‘practical activism’, intended to construct collective models for a future habitat. Their work demonstrates a new attitude towards activism and feminist strategies in the field of architecture, moving from a critique of power structures to instigating real changes within these power structures. Through their positions as writers for widely circulated magazines and newspapers, and as occupants of central positions in the Swedish Association of Public Housing Companies as well as in the Swedish Association of Architects, they had the capability to change reality. BiG managed to launch the idea of a ‘second wave’ of collective housing, based on labour distribution between inhabitants rather than earlier distinction between employees and inhabitants. This was more attractive for the developers, with whom they worked closely, and in the 1990s almost fifty collective houses were built.[1]

 

hela bordet

Life-long learning

Most of the BiG members have previously and simultaneously been part of other groups and associations; collective work has always been a fundamental part of their thinking and production mode.

“With the support of The Swedish Council for Building Research (and a lot of our own time) many research reports and books were produced as well as many case studies and study visits in Sweden and in Europe. This in return resulted in new articles, lectures and new contacts.”

Although in retirement-age today, the BiG group is still active and does recurring study visits to Collective Houses in Sweden and all around the world. Most of the members still lecture and publish within academia as well as in popular science media. BiG members have also written a series of short publications about recent collective housing and developed guidelines for future building and planning of housing for elderly. To be noted, several of the BiG members have been very successful as researchers and writers within the field of housing research individually. As the group BiG, however, they are surprisingly unknown among younger Swedish planners and architects. The group is, despite its strong influence on the collective housing discourse, barely present in the recent Swedish planning and architecture history.

BIG vittnessem_bokbord del

 

[1]Helena Mattsson,”Shifting gender and acting out history: is there a Swedish postmodern-feminist architecture?”, in Feminist Futures of Spatial Practice: Materialisms, Activisms, Dialogues, Pedagogies, Projections, eds: Schalk, M., Kristiansson, T., Mazé, R. (eds.). Baunach:AADR / Spurbuchverlag, 2017, pp. 289-300.

 

Ny BiG tidslinje

BiGs Dockhus Boplats 80.jpg

“Caring for Communities” a publication by Action Archive + Beatrice Stüde (2019)

Skärmavbild 2019-10-03 kl. 14.39.36

 In summer 2017, Angelika Fitz and Elke Krasny invited us to the public workspace of their project Care+Repair in the Nordbahnhalle, a project connected to the Vienna Biennale, organized by the Architekturzentrum Wien (Az W). The workspace brought together six European architectural practices from Austria, Belgium, Germany, Greece, Norway, and Sweden with local partners for a two-week workshop on the Nordbahngelände (the former Northern Railway Station now an urban development area). In this way, Meike Schalk and Sara Brolund de Carvalho of Action Archive from Stockholm began to collaborate with the city planner and activist Beatrice Stude from Vienna. Our work followed a joint interest in common rooms and the commons. Since 2014, Action Archive has been exploring the history and role of community spaces in the Swedish welfare state and their transformation since the end of nonprofit housing construction in Sweden. This publication collects the notes from our ethnographic field studies of summer 2017 in Vienna. It comprises excerpts from seven guided home tours and interviews with representatives of the Nordbahn district management and a non-profit housing developer. Most of the guided home tours and interviews were conducted in English, and four were conducted in German. They are reproduced here in the respective spoken languages, with only the preface and introduction being translated into English from German. The home tours and interviews were revised by us and the participants. Not all of the ten guided home tours we conducted could be documented here. However, this publication is based on the principle of expandability, and we plan to add to the material incrementally. The images taken during the home tours with mobile phones and video footage intentionally portrait no people. If not mentioned otherwise, images are owned by the authors, Action Archive + Beatrice Stude.

The Care+Repair  public workspace in the Nordbahnhalle was a precursor of the exhibition Critical Care: Architecture for a Broken Planet,  curated by Angela Fitz and Elke Krasny, which was on show at the Az W from 25 April to 9 September 2019. This publication was developed in connection with the exhibition as well as the Forum Theatre piece Theatre of Care+Repair  on 8 September at the housing project Intercultural Living with Friends, which deals with common rooms as a conflict area between bureaucracy and community action.

Forum Theater in Vienna (2019)

Action Archive with Beatrice Stüde and Theater der Unterdrückten Wien (http://tdu-wien.at) lead by Magoa Hanke och Veronika Vitovec. The actors were; Erica Ras, Evdokia Romanova, Hannes Reitberger, Katharina Fischer.

The Forum Theatre piece dealt with common rooms as a conflict area between bureaucracy and community action and was shown in connection with the exhibition Critical Care: Architecture and Urbanism for a Broken Planet (Az W, 2019).

 

Photos by Maria Noisternig